Förskolan
Jocke har lämnat Elias på förskolan och han har gråtit massor varje gång. I onsdags hade han mest varit arg hela dagen (jag har ringt och pratat med fröknarna under dagen), på torsdagen var han mest ledsen, men det är ok när han har något att göra. När de bryter aktiviteter blir han ledsen och när han tänker på mamma. Idag hade han inte varit ledsen lika länge och eftersom jag slutade kl 13 var det äntligen min tur att hämta och få prata med fröknarna personligen. (hönsmamma)
Men en stund innan jag skulle hämta ringde en fröken (jag trodde såklart att något hade hänt) och ville bara berätta att det hade varit så bra idag. Och hon ville att jag skulle få veta det ifall hon var på rast när jag kom. Han hade inte varit ledsen lika länge och han hade hittat en vän. Han och Mathias (en ett år äldre kille) hade funnit varandra och pratat och lekt stora delar av dagen. De hade fnittrat och skrattat och när fröken frågade vad de gjorde svarade de -"Vi busar!" De hade haft så kul ihop. Synd bara att han ska flyttas över till den andra avdelningen. Men jag hoppas att de styr lite så att de får leka ihop. De andra i hans ålder pratar inte och leker inte så mycket ihop, så dessa två verkar kunna utmana och ha kul ihop.
Han har inte heller ätit något, han är tydligen trött och ledsen under lunchen, men han somnar ialla fall där. Och när jag kommer hem är han så kramig och berättar att han: "-Jag längtat dig mamma!" Om och om igen säger han det och så säger han: "-Ja ropar MAMMA, MAMMA ropar jag. Jag letar dig mamma."
Det svider lite i hjärtat vill jag lova. Men som tur är har jag jobbat vilket gör att det känns lättare, hade jag bara varit hemma hade jag nog inte klarat att lämna honom. Hoppas att han snart slutar vara ledsen.
Nästa vecka jobbar jag ialla fall mån, ons o fredag och han ska gå hela veckan mellan 9-14 för att inte komma ur det.
Ja shit vad dte måste va svårt att lämna, som du säger, tänk om du va hemma. Hur intalar man sig själv då att det är för hans bästa att han får en dos av sociala kontakter i egen ålder och utan mamma o pappa runt. Vi kämpar med en familj där pojken har stor frånvaro och får nästan alltid börja om när han väl kommer till oss. han har en vän och leker bra men är fruktansvärt otrygg i sig själv och frågar oroligt hela tiden vad vi säger o vad som ska hända. Han är ändå 4 år. Vi ser mönstret från modern, där hon skapar denna osäkerhet hos honom genom att använda ironi, pratar o låter honom ta del som en vuxen, vilken tid vill du bli hämtad osv. Lägger stora vuxenbeslut på honom som han ej ska behöva brottas emd i 4 års ålder. Håller honom hemma mkt pga farmor o farfar umgänge eller kyrkis etc, men ett barn klarar inte hur mkt på en gng. Man får solla o välja, ge en bra trygg grund på ett ställe sen kan man gå vidare. Flåt att jag babblar på här på din blogg, men jag blir ledsen och oroad över en del... Hoppas jag är sund i mitt föräldraskap! Kram till dig Frida som är en klok mamma med stort hjärta!!
Carin jag blir jätteglad om du babblar här. Jag vill gärna ha dina tankar och erfarenhet. Kram! Och ja, det är lätt att förstöra sina barn. Och inom förskolan får man se många olika sorters föräldrar, som man säkert har stor nytta av i sitt eget föräldraskap.
