Omtumlande

Nu är vi precis hemkomna från ett besök på Östra/Ronald huset hos fam Hanfelt.

Jag har så många känslor i kroppen så jag vet inte egentligen vad jag ska skriva, eller hur jag ska skriva det jag känner. För känner gör jag så otroligt mycket med Liam och hans familj.

När vi kom ner berättade Lisa och Andreas att det var bakslag igen. IGEN!! Hur mycket ska han behöva gå igenom?
Nu hade han blivit sämre och fått massa vätska i lungorna så en ny operation under dagen där de skulle sätta ett dränage från lungan och leda ur vätskan. (Ber om ursäkt om jag inte kan alla termer eller får allt rätt, men ni läser säkert allt på Liams blogg senare.)

Jag och Lisa gick upp till Liam vid 15 tiden. Och när vi kom sov han, men vaknade så fort vi kom in. Han hörde nog sin älskade mammas röst... Där brast jag kan jag säga och sedan dess har tårarna rullat på mig, eller så har jag fått kämpa för att hålla dem inne.
Lisa klämde min arm och sa att det är hel ok att jag gråter.

Och jag känner ju inte en bråkdel av alla känslor som hon måste brottas med. Under tiden vi är där och står och klappar på denna lilla kämpe blir han sämre och sämre. Han andas fruktansvärt tungt, snabbt och stånkande. Lilla kroppen....
Lisa är så stark och man ser all kärlek i hennes beröringar och i alla pussar han får.

Han är ledsen och han har ont och svårt att andas. Lisa frågar och frågar när han ska få operationen, men sköterskorna vet inget. De ger honom mediciner och försöer ta blod, men det lyckas inte. Han har pacemaker, någon slags kran i halsen och det känns verkligen som det är slangar över allt. Dessutom ett stort ärr över hela bröstkorgen. Jag är så förundrad över honom. Han kämpar så. Inte en två år gammal.

Sköterskan tycker också att han är sämre och mer blå i ansiktet så hon kallar till läkare och de kommer ganska omgående då och bedömmer nog Liam som akut för sedan gick det fort. En sköterska fick tvättat honom inför op lite hastigt och sedan börjar de rulla ut sängen när nästa grönklädda läkare kommer in med UL-apparaten. De vill se så det inte är vätska i hjärtsäcken med. Sedan upp till OP. Lisa vill att jag följer med för det är så fruktansvärt jobbigt att vara med om sövningen. (Vilken mardröm!!) Men väl uppe i "Sluss-rummet" på OP där de brukar sövas bestämmer de att han måste sövas i operationsrummet för att han var så dålig och då vill de koppla på masinerna med en gång. Stackars Lisa fick hoppa i en rock och iväg.
Själv blev jag kvar och sköterskan som var med från rummet nere fråga om jag skulle vänta och om jag var ok. Då brast det och jag började gråta igen. Sa till henne: "Jag är ok men jag måste bara gråta lite".
Och berättade att det var just det att Lisa inte ville vara ensam vid sövningen. Och hon sköterskan blev riktigt ledsen för det, men hon hade inte kunnat göra något åt det ändå eftersom det bara är närmsta som får med in på OP.
Så där sitter jag och torkar tårarna som bara vill rinna. Känner så otroligt mycket med dig LISA och du är helt otroligt fantastisk.
10 min senare kommer en tapper men ledsen mamma och vi går tillbaka till Ronald Huset.

Livet är så konstigt.
Man kommer från den ena sitautionen med svårt sjuka Liam, tillbaka till detta hus där barnen springer omkring, det skrattas och busas. Det känns verkligen helt konstigt. en vilken tur att detta ställe finns! Tänk att behöva åka fram och tillbaka, eller att inte ha familjen med sig.

Och nu får det snart vara bra med alla bakslag!!  Nu vill vi bara att det ska få gå framåt så Liam kan göra de andra busarna sällskap! Tänkte på det när jag var hos honom att för bara en vecka sedan spran han runt och lekte. Klättrade lite i skogen och hade det bra. Det var inte så här det skulle bli.
Nu ska han läka ihop och bli stark och sedan förhoppningsvis kunna göra den här operationen men med strålande resultat!

Ibland är verkligen livet jävligt orättvist. Små barn ska inte vara sjuka. Föräldrar ska inte behöva oroas ihjäl över sina barn. Och behöva kämpa så som den här familjen får göra. Men jag säger som Linda sa: "Det är tur att Liam kom till er familj!"

Ni får följa Liam och hans kamp här. Ge dem gärna en hälsning och en bön med.

Stort tack för idag. Jag är glad att jag ändå fick vara med och träffa honom även om det såklart är jobbigt.

Kommentarer
Postat av: Sofia

Åååå vad sorgligt! Förstår att det är svårt att se någon man tycker så mycket om ha det så tufft. Jag håller tummarna för lilla Liam och hans familj och hoppas att han snart är med i stojet igen!



Kram också till dig som stöttar din vän när hon så väl behöver det

2008-10-21 @ 21:24:12
Postat av: Jessica Barck

Fy f-n, vilken kamp de går igenom och vilken kämpe Liam är!!!!!!!

Står på jobbet och kan inte sluta gråta..., håller alla tummar och tår jag har för hela familjen...



Kram

2008-10-22 @ 09:16:30
Postat av: Thessan

Ja, inte ska man klaga över en natt med ålig sömn... Hoppas verkligen att Liam snart kommer hem å springer i skogen igen...

2008-10-22 @ 11:27:52
Postat av: Lena

Åhhh, vad jag gråter... Tårarna bara sprutar!! Arma människor vad dom måste behöva gå igenom. Ibland är livet inte rättvist. Jag har bett till gud att han skall låta den lilla killen få bli frisk och få vara kvar hos sina underbara föräldrar och syskon.



Stackars lille Liam sen... Han borde inte behöva få genomlida detta helvete.

2008-10-22 @ 13:16:31
URL: http://minaunderverk.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0