Jag och mitt.....

Vilken dag!

För att fatta mig kort så har Elias kört ner för trappan med gåstolen och slagit sitt lilla huvud. Allt verkar dock bra nu men det har varit en pärs kan jag säga!

Jag Alice och Elias grejjade på nedervåningen, sedan gick jag och E upp. Jag skulle på toaletten så jag satte honom i gåstolen eftersom han är lurig att lämna ensam på golvet eftersom han ställer sig upp med grejjer så jag är rädd att han ska ramla.

Rätt som det är hör jag ett jävla brak i trappan och E far ner i rasande fart, jag efter och jag bara skriker!! Tänk vad många tankar och bilder som dyker upp under den tiden som jag far efter ner. Var helt säker på att han ska antingen vara död eller så gott som ihjälslagen med armar och ben brutna. Inre skador tänker jag med.

Lyfter ur en skräckslagen unge och jag vet inte vem som skriker mest; Jag Elias eller Alice som ropar "nej, nej, nej, nej, det är mitt fel, det är mitt fel....!!" (Hon hade kommit upp och glömt att stänga grinden då hon inte såg E som var i köket.)

Jag föröker titta över honom men han är så ledsen och vill bara bli omhållen så jag tar honom och rusar upp och undrar vad FAN jag ska göra?! Vart ringer man? 112 känns så dramatiskt, vad har vårdcentralen för nummer? Komme rinte ihåg men knappar in mammas jobbnummer, hon vet sånt. Men händerna skakar så mycket så jag kan inte få rätt siffror.

Så jag tar barnen och rusar ut till bilen och ner till VC. Tur att man bor så nära!
Rusar in och den första jag ser är Eliasbeth, läkare och mamma till Linnéas kompis. Ropar till henne med skakig röst: "Du måste titta på ELias han har kört ner för trappan och slagit sig, jag vet inte om han är hel eller vart han har slagit sig. Han har varit medvetande hela tiden och ledsen!"

Efter lite kläm här och där så beställs en taxi till NÄL eftersom man alltid vill observera när de slagiit huvudet. Han har två röda bulor på pannan/sida och ett skrapsår på hakan. Ett rött märke på axeln men han rör sig fint. Inget brutet.

Ringer mamma, min ängel som kommer från jobbet och tar hand om Alice och lovar att hämta L i skolan om en timma. (Det är så mycket man måste tänka och planera för i såna här lägen.) Joakim går inte att få tag i han är på träning och jag lämnar meddelande om att ringa mamma eller mig.

Sedan åker jag snabbt hem och hämtar skötväskan med snutten och lite mat ifall vi ska stanna kvar.
Taxin kommer efter 40 min. Och när vi sitter i bilen med en skrikande E så säger han att vi ska vägen om Uddevalla för att hämta upp två st vid sjukhuset. Jag tror att han skojjar men nä det skulle vi göra. Elias gråter hela vägen. Och framme vid sjukhuset ska två gamlingar med rullstol knö sig in. Elias skriker! Jag slkriker åt chaufören: "Det här är för jävligt, det är ju inte klokt att man ska behöva åka över hela jävla Uddevalla med en ledsen, SKADAD unge som kanske har hjärnskakning!!!!!!!!!"  Han säger inget. Det är nog lika bra.

Vi fick komma in på ett rum ganska fort och efter en stund kom en gullig sköterska och tittar och pratar lite. Elias har lugnat sig och är sitt vanliga jag igen tycker jag. Hon säger att doktorn kommer snart.

Joakim kommer in i rummet och E blir så glad att se sin pappa och är ni på toppenhumör!! Man ser att han  verkar ok. Jag har ju klämt på honom överallt flera gånger för att försäkra mig. Och han går på golvet och verkar inte ha ont någonstans.

Kirurgen kommer in och klämmer, känner och kollar det neurologiska mm och tycker inte att han misstänker någon hjärnskakning och vi får välja om vi vill stanna kvar för observation eller åka hem. Vi kan snabbt åka dit igen om han skulle börja kräkas och bli dålig så vi, eller jag vill åka hem. Han känns så ok.

Så vi är hemma och än är allt frid o fröjd. Vi får hålla ett extra vakande öga på honom i kväll/natt.

Är så otroligt glad och tacksam att det gick som det gick. Det hade kunnat slutat riktigt, riktigt illa.