Det var annorlunda förr!
Min morfar byggde sitt hus på Hattmakaregatan 15 helt själv. 5 maj 1951 var dagen då han skulle påbörja grävandet där huset senare skulle stå. När han kom dit hade ett tjockt lager med snö fallit. Snacka om otur!! Inte nog med att han för hand skulle gräva för huset så var han först tvungen att skotta bort snön för att kunna börja gräva! Otroligt... Han hade inte råd att hyra grävmaskin som kostade 150 kr.
Min mormor promenerade hela det året, med barnvagnen och min moster som var nyfödd upp till Kapelle varje dag för att ge morfar mat, fika och sällskap.
Och det var ju inte så att han var ledig från jobbet. Nä byggandet skedde efter arbetstid. Kvällar, helger (jobbade halva lördagar) och semester gick åt. Men innan jul var det så pass (det fanns kök, toa och ett rum någorlunda klart) att den lilla familjen ändå kunde flytta in i huset medan han gjorde resten klart.
Det är det bästa som finns att sitta och fika med mormor och morfar på deras lilla altan och bara fråga, fråga och fråga om allt de varit med om! Och de älskar att berätta om hur det var förr! Helt fantastiskt.....
Det värsta är att de börjar bli gamla, eller de är inte gamla, men de har nått en hög ålder. Jag är så otroligt rädd att förlora dem. Livrädd faktisk. Och det blir jobbigare och jobbigare eftersom man vet att man inte kan leva hur länge som helst.
Förra gången vi träffades, i lördag sa min morfar till mig: "Kan inte du ordna så jag får leka med Elias när han är 14 år? Då är jag 100 år! Det hade varit nåt!"
"Tänk nästa år, då kommer Elias att springa runt här barfota på gräset! Och Jossans bäbis (föds 11 august) kommer att kunna krypa. Och Jespers bäbis kommer att vara ett halvt år!"
"Vi har så mycket att se fram emot, vi måste hålla oss friska och vid liv!" (Mormor)
Alltså om jag hade haft en önskan, eller två då ;-) Så skulle det vara att min mormor och morfar fick leva alltid.
Min mormor promenerade hela det året, med barnvagnen och min moster som var nyfödd upp till Kapelle varje dag för att ge morfar mat, fika och sällskap.
Och det var ju inte så att han var ledig från jobbet. Nä byggandet skedde efter arbetstid. Kvällar, helger (jobbade halva lördagar) och semester gick åt. Men innan jul var det så pass (det fanns kök, toa och ett rum någorlunda klart) att den lilla familjen ändå kunde flytta in i huset medan han gjorde resten klart.
Det är det bästa som finns att sitta och fika med mormor och morfar på deras lilla altan och bara fråga, fråga och fråga om allt de varit med om! Och de älskar att berätta om hur det var förr! Helt fantastiskt.....
Det värsta är att de börjar bli gamla, eller de är inte gamla, men de har nått en hög ålder. Jag är så otroligt rädd att förlora dem. Livrädd faktisk. Och det blir jobbigare och jobbigare eftersom man vet att man inte kan leva hur länge som helst.
Förra gången vi träffades, i lördag sa min morfar till mig: "Kan inte du ordna så jag får leka med Elias när han är 14 år? Då är jag 100 år! Det hade varit nåt!"
"Tänk nästa år, då kommer Elias att springa runt här barfota på gräset! Och Jossans bäbis (föds 11 august) kommer att kunna krypa. Och Jespers bäbis kommer att vara ett halvt år!"
"Vi har så mycket att se fram emot, vi måste hålla oss friska och vid liv!" (Mormor)
Alltså om jag hade haft en önskan, eller två då ;-) Så skulle det vara att min mormor och morfar fick leva alltid.
Kommentarer
Postat av: Thessan
Visst e dom underbara. Jag älskar verkligen min farmor. Hon börjar visserligen komma upp i ålder (dock ännu bara 91år) men huvudet e det inget fel på. Farfar blev 93 år och dessa två individer har betytt så mkt i mitt liv. Har kunnat berätta allt å fått stöd och stöttning i både vått och torrt. Så mkt visdom. Hade det inte varit för endel av farmors visdoms ord så hade jag nog inte suttit här idag och deffititivt inte med man, hus och barn. Å, vad jag önskar att man alltid kunnde a alla goa och betydelsefulla människor vid min sida.
Postat av: Angelica
Goa dom är!
Trackback
